Helenas blogg:

Vi nådde San Cristobal på kvällen och slogs av kylan. Vi hade åkt först på slingrande små vägar med den underbaraste utsikt ni kan tänka er över regnskogsbeklädda berg. Sen byttes utsikten eftersom till kargare barrskogar och det blev kallare och kallare i bussen. Resan tog lång tid pga många köer och blockader och vi kom fram hungriga och kalla. Vi tog in på ett dåligt hotell som saknade toaring och var skitigt och gav dåliga vibbar, tror det var hungern som gjorde att vi valde så dåligt. Men vi stannade bara en natt och bytte därefter upp oss i standard och ner oss i pris.

San Cristobal är förutom det konstanta duggandet och kylan en rätt trevlig och mysig storstad. Vi har hängt runt lite på de härliga kolonialgatorna och vi har besökt den lokala marknaden, köpt varma tröjor och tagit en tur med en lokal buss till en "by" (mer förort) som hette Chamula, dit åker de flesta med organiserade turer för 160 pesos och vallas som djur medan vi tog en "Bam" (lokal minibuss) för 20 pesos och gick och strosade som vi ville. Här möter man många ursprungskvinnor som säljer hantverk och man märker av Zapatist-rörelsens påverkan både i affärer och igår på festen som tog över staden med dansande ungdomar iklädda bland annat de typiska huvorna och gevären.



På bilden: Chamulas matmarknad, de håller på att plocka fram...

Oavsett om vi vill eller inte blir vi kvar här några dagar pga lektioner och datakrångel. Satsar nog på filmkväll i kylan. Sen känner vi att det drar mot strand och värme igen...

Vilket äventyr vi varit ute på! Såhär efter en dusch, lite mat och sömn längtar vi bara tillbaka till djungelns omlevande lugn, fräscha luft och alla djuren. Trots allt som hade kunnat ordnas så mycket bättre så är vi otroligt nöjda med resan. En underbar upplevelse som jag gärna skulle göra om (kanske om man packar själv och utan andra medresenärer t ex :)



På bilden: Fv. Cermonitempel. Micke framför ett oframgrävt tempel (som det myllrade av i djungeln där vi gick). Dödens tempel, en grav full med fladdermöss.

Här nedanför följer en dagbok från äventyret...

Vi skulle åka kl 5 men fick på natten innan meddelande att vi nu skulle ge oss av kl 6. Alla vi nu 6 personer som skulle åka stod färdiga vid resebyrån och väntade (vi, 3 israeliska tjejer, Michelle, Noa & Jael och en mexikan vid namn Zam). Efter packande, fixande och vattenpåfyllnad var klockan närmare halv 8 innan vi rullade ut från Sta. Elena i en öppen jeep, sittandes på väskor och med ägg i knät och en isande vind i håret. Efter 2,5 timme så kom vi fram till Carmelitas där promenaden skulle starta.

En lite galen liten guide mötte oss och insåg på en gång att organisatören börjat med att skicka för lite mat för att göda flera vandrande vegitarianer. Han fixade lite lök och annat och vi fick en tonfiskmacka med vitt bröd och lite sallad. Runt halv 12 vandrade vi iväg på en lerig djungelstig med, hör och häpna, gummistövlar på fötterna! Vi insåg att det inte skulle gå så lysande med 11 mil i djungel med stövlar men de utlovande ”vandringsbootsen” som man kunde hyra var alltså just dessa, och vi hade ju bara flip flop och tygskor att välja på så vi bet ihop och gick.

På bilden: Kaoset när vi kom till Carmelita, allt skulle packas och stövlarna i förgrunden. Promenadbilder som visar hur stigen såg ut. En bild när Zam kryper över en bäck på en stock.

Efter några timmar i lervälling med träd och lianer som vill hindra vår väg hade vi blivit blöta och hade många skavsår på våra fötter, vi avancerade långsamt och inte minst för att vår ”engelsktalande” guide (som inte pratade engelska) gick och pratade med en lite pårökt och väldigt långsam mexikan. Efter 10 timmar hade vi gått 2.6 mil och kom i mörkret fram till vårt första läger och dagens första måltid, pasta med tomatsås, lite te och sen i säng. Jag hade öppna sår på häl och lilltå så utan mat i magen grät jag en skvätt när jag nådde lägret men somnade nöjd till syrsornas sång.

På bilderna: Pigga och redo att gå/rida. Micke passar på att tvätta händerna. Jag lotsas över vattenhål och lera av Alex. Jag och Micke korsar en flod. En spindelapa som spanar på oss. Den vackra floden.

Kl 04.00 vaknade de galna israelerna och ville vandra iväg. Både vi och guiden visste dock att vi inte skulle kunna gå innan det blivit ljust. Efter lite frukost hade vi packat ihop lägret och kom iväg vid halv 7. Jag fick nu rida på en mulåsna och det kändes riktigt lyxigt även om man får kämpa lite även på ”hästen” när grenarna är lägre än man tror och gyttjan ibland når till magen på det stackars djuret. Micke kämpade på trots skavsår och lessnade när gruppen gick för långsamt så han bröt sig ur och gick före. Det är skönt att gå i sin egen takt när man ska gå så långt! Efter hela vägen såg vi en massa djur och hörde fler. Mexikanen hade nu ont i knäna och kom hela tiden långt efter. Detta ledde till att vi även denna dag fick vandra i mörkret och gjorde 2.9 mil på runt 13 timmar (borde ta 8). Utmattade men glada efter att ha hört både jaguar och puma fick vi tvätta av oss i en vattentunna och avnjuta en rotsakssoppa innan vi somnade till nattens ljud i tältet.

På bilderna: Flera kort på lillapan i lägret. Kvinnan som lagade mat åt oss och hennes kök. En kalkon och en pizote. Och såklart Mickes "lilla" skavsår.

Återigen var israelerna uppe tidigt för att se soluppgången över templen. Vi hade dock hört regnet så vi stannade kvar i tältet och mycket riktigt kunde man inte se nåt pga av de tunga molnen. På förmiddagen efter frukost och lite lek med en söt liten adopterad spindelapa, kalkoner och pizotes så gick vi äntligen upp till Danta templet. Hela området är en arkeologisk utgrävning som avstannat. Templet hittades 1965 av en amerikan som flög över området och såg kullar som inte borde vara där. Utgrävningarna har blottat välbevarade tempel, formationer och viktiga byggstenar för att förstå mayakulturen bättre.  Vi började med att gå upp på toppen av världen. Själva templet är 72 meter högt men med flera platåer innan blir utsikten över området otrolig. Vi såg till Tikal och bortom, skog bara skog och en massa tempel. Där hade vi kunnat stanna hela dagen och längre. Vi lyssnade till vrålapornas imponerande läten och såg dom klättra runt oss och kände det totala lugnet som platsen utstrålade.



På bilderna: Vi ensamma på toppen av templet. Utsikten från templet Danta (El mirador). Själva templet nerifrån och en vrålapa som vaktade trappan upp.

Vi blev tvungna att gå ner och äta lunch (första och enda lunchen på vandringen) och fortsatte sedan med att se resten av utgrävningen. Bland annat såg vi en stor vattenreservoar med mayahistoria inristad i sluttningen för att visa förhållandet mellan jorden och underjorden. Otroligt intressant och man hade behövt vara här många dagar till för att verkligen hinna med allt som finns att se här…

Solnedgången såg vi från Tigertemplet och somnade fulla av nya intryck och med en längtan tillbaka till templen.



 På bilderna: Vi på Jaguarklo-templet. Välbevarade Mayahistorier från vattenreservoaren. En stenmask och två fina tempel som halvt täcks av träd. 

På bilden: De tre skadade till häst. Djungelstigarna som palmerna vill täcka med sina blad.

På grund av Mickes stora skavsår så hyrde vi ännu en mulåsna och nu hade även mexikanen Zam tagit sitt ”förnuft” tillfånga och hyrt en mula, så vi blev 3 skadade till häst och 3 hurtiga till fots. Vi tog oss efter soluppgången nu snabbare tillbaka mot läger 1 och red genom leran och slingerträden. Det blev ett prov på riktig ridkonst ”offroad-riding” kan man säga och vi har försökt visa det på bilderna men det rättfärdigar inte hur oländigt det egentligen var.



På bilden: En stackars mulåsna som ramlat i lervattnet och inte tar sig upp själv. Lerstigen vi gick på...

Riktigt kul och spännande! Vi nådde lägret på utsatta 8 timmar och hann denna gång med att se ännu en solnedgång från templet Henequen i Tintal. Luften fylldes av färger och dagsländor och gjorde kvällen magisk.

Sista dagen på vår vandring. Israelerna stressade iväg redan kl 6 medan vi plockade ihop tälten. Vi hade precis fått reda på att resan vi köpt inte täckte en resa med egen bil tillbaka till Flores utan att vi skulle åka med den lokala bussen som skulle gå kl 12.30-13.00 och det ska ta 5 timmar att vandra dit för en van vandrare. Vi som hade hästar oroade oss inte så mycket. Vi åt en smörgås med lite sardiner och bönor (det enda som fanns kvar att äta då en åsna ramlat över äggen). Sen tog det oss ca 4 timmar att rida genom den snårigaste delen av vägen. Flera gånger slogs våra huvudbonader och nästan vi av hästarna då vi korsade träden som växte kors och tvärs över stigen. Men efter flera Indiana Jones-liknande manövrar så nådde vi ändå Carmelita helskinnade och hungriga. Israelerna kom vandrades nästan samtidigt, riktigt imponerande att de orkade, men de hade ju just gjort militärtjänsten och hade väl vanan inne.

På bilderna: Växtligheten på vägen.

Vi satte oss och tog en efterlängtad öl och väntade på lunchen.

Det blev dock ingen lunch för bussen kom och vi hoppade på, lyckligt ovetande om att det väntade oss en 5 timmars skumpande bussresa, utan annat att äta än chips och cola. Det blev en tröttsam resa tillbaka till Flores men vi nådde staden efter kl. 5 och skyndade oss till hotellet och vidare för att äta. Och gissa om det var gott med mat.



På bilderna: Vår fina buss och hela gruppen, Fv. Noa, Alex (guide), Jael, Michelle, Zam, Jag och Micke.

På bilderna: Gränsen, "Motorvägen" från gränsen mot Flores, Varningsskylt för jaguar, En nattvy från Flores innerstad.

Väl inne i Guatemala kände vi att det skulle bli bra och billigare. Vi fick inte åka till Tikal direkt den kvällen som vi tänkt eftersom vi behövde besöka en bankomat innan. En försäljare av resor och annat klev på bussen och hetsade oss och ville att vi skulle boka allt möjligt och var otrevlig så det slutade med att vi hoppade av och letade ett eget hotell (egentligen samma som han visat oss från början, men vi ville inte ge honom rätt att det var ett bra val). Vi sov en natt i ett rum med trasigt fönster och vinden som drog genom håret.

 Dagen efter åkte vi på samma biljett till Tikal och fixade en returbiljett för 40Q (42 sek/pers), vi kunde inte stanna vid ruinerna som vi tänkt då det visade sig kosta skjortan helt enkelt. Men efter att ha betalat in oss för 150Q så var det så underbart värt det. Vi vandrade runt i djungeln och såg dessa ruiner, magiska byggnader med en kännbar kraft av gammal kunskap. Här trivdes vi verkligen, till och med regnet var mysigt vilket bara ledde till att vi var alldeles ensamma där vi satt på en mur och tittade på lekandes apor och lyssnade till vad vi tror var en jaguar som jagade i skogen. Vrålaporna skrek i skogen runt oss och gav en spöklik stämning. Här hade vi kunnat stanna i dagar. Men tyvärr var vi tvungna att åka tillbaka till Flores då hungern kom smygande.


På bilderna: Vy från Tempel IV (65 meter hög men det känns högre med denna utsikt!), En tempelgrupp med mysig gräsmatta och sist lilla jag vid en stooor pyramid.

Flores är en turistig men mysig stad mitt i en sjö mellan santa Elena och saint Miguel. Vet inte varför men det känns rätt dyrt här även om det inte skiljer sig så mycket från Mexico. Saken är nog att vi hört att allt skulle vara mycket billigare här men lokalbefolkningen säger att Flores är en typisk stad och att allt blivit dyrare här de senaste åren. Vi betalar 100Q (mer eller mindre 100 sek) för ett rum, 100Q för en flaska vin och 50Q för en fiskburgare med strips. Nu är vi i valet och kvalet om resan ska gå tillbaka mot Mexico eller om vi ska åka söderöver innan vi återvänder.

På bilderna: Belice; lagomt sunkigt men soft

Resan avgick som planerat med en full 20 personers buss med packningen på taket. Vi gruvade oss lite för bristen på utrymme men det visade sig vara helt ok och blev bättre när passagerarna började droppa av efter som. Värre var gränserna. Att man måste ta sina ryggsäckar och promenera genom migration är självklart och förväntat men det vi inte hade med i beräkningarna var att det först kostade 200 pesos (100 sek) att lämna Mexico, 250 sek att lämna Belice och runt 22 sek (20 Qutzales) för att få åka in i Guatemala. Det kan väl vara ok om man nu skulle ha Beliziska dollar och Guatemalas Quetzales redan när man står i tullen, men nu blev det dyra växlingskillar som fick hjälpa oss. Det blir även problem när man inte fått växla men ska stanna vid ett matskjul efter vägen och köpa mat…

Annars var Belice verkligen ett land som man skulle vilja besöka lite mer långvarigt än bara en genomresa. Det kändes som ett skönt litet land med trevliga människor, lite jamaica-känsla över Belice City med i huvudsak svarta människor och några Amish. Engelskan hade en skön kustdialekt och trots att det sägs vara en farlig stad så fick vi bara good vibes!

Till Chetumal kom vi med en kollektiv taxi för 25 pesos/pers (13kr) och det tog ca 20 min. Vi släpptes av i centrum och tog in på hotell Kantun-ha, ett litet mysigt stadshotell (250 pesos/natt), lämnade in tvätten hos en inneboende och gick för att luska ut färdvägen mot Tikal och för att se staden. Det slutade med att vi hade bokat en biljett för 450 pesos genom Belice och hela vägen till Tikal. Vi hade även sett Maya museet i staden, ätit lite god mat (vitlöksaioli var en höjdpunkt) och fått hoppa över sjöar när regnet vägrade sluta falla innan vi gick tillbaka till hotellet för att vila. Kl. 07.00 går resan mot Tikal. 

På bilderna: Vyerna runt vår palapa, palapan som vi hyrde och vårt sovrum i palapan.

Vårt första stopp efter Tulum blev alltså det omtalade Bacalar. Staden som har en sötvattenslagun i centrum med 7 nyanser av blått sägs det. Vi kom mitt i en skur och satte oss på en restaurang med stans hemskaste jukebox. Därifrån gick vi snabbt när regnet avtog och skaffade oss en fin ”palapa” (stuga av trästolpar med cementerade väggar), vi fick ett fint sovrum med allt man behöver och en toa med dusch för 300 pesos/natt (155kr) hos Casa Carolina. Där jobbade några förvirrade själar som nog var där mest för att slappa och mindre för att jobba. Men det var ett underbart paradisliknande ställe med skön stämning och kvällsdopp i sötvattnet. Vad mer kan man begära?

Vi gjorde en utflykt till Cenote Azul som visade sig vara precis så härlig som vi fått berättat för oss med djupt klarblått vatten och en bra fiskrestaurang bredvid. Vi nåddes återigen av regnet men njöt ändå av utflykten. Vi trodde vi kunde promenera till Cenoten (då någon gissat att det skulle ta 15 min) men efter ca 30 minuter liftade vi en bra bit med en trevlig filur. Sen tog vi taxi tillbaka hem igen.

Annars fanns inte mycket att se i Bacalar, det var en sömnig by med stängda restauranger (förutom kött-tacos) och ett litet fort. På morgonen när vi skulle lämna byn hittade vi en mysig veg-restaurang och kvällen innan hamnade vi på en trevlig fiskerestaurang som efter att ha serverat halvrå fisk till mig bjöd på ceviche, tequila och livemusik till bara oss, ja de gjorde verkligen allt för att få oss att ha en trevlig kväll. Så det finns några smultron gömda i detta lilla samhälle!


På bilderna: Cenote azuls klarblå vatten, en fin blomma och vårt privata liveband på El pejelagarto.