Sista veckorna i Mexico

Nu är jag hemma i svenska vintern igen men kom på att vi inte har skrivit något om de sista veckorna så här kommer en liten tillbakablick ;)

Sist jag skrev var vi i Puerto Escondido och där stannade vi så länge som vi bara kunde! Vi spenderade dagarna surfande (trots att kroppen värkte), lagandes mat eller läsandes böcker i hängmattan.
 


På bilderna: Micke surfar. Titta noga, han är med på alla fyra bilder. 

Men efter att ha kollat in lite andra stränder, haft sönder två brädor och fått undvika att surfa en dag pga maneter i vattnet så fick vi lämna detta paradis och dess vilda vågor med en tår i ögat.



På bilderna: Solnedgång vid stranden. Stranden Carizalillo. Jag i ny solbikini. Micke myser i hängmattan. Micke med näst sista brädan vi hyrde.

Så efter 12 timmar i buss och ett trasigt däck med efterföljande bussbyte kom vi till Mexico City, staden med över 20 miljoner invånare (beroende på hur man räknar). Här var vi ute och turistade och tror att de flersta av dess invånare räkade vara ute samma dag ;) 

 

På bilderna: Buenas artes. Fiskrestaurang i saluhallen vid Plaza de los mariachis. Micke vid Zocalo. Svart Jesus på korset. Gräshopporna med chili som vi fick smaka. Revolutionsmonumentet.

Och själklart besökte vi Tenochtitlan som är den gamla ruinstaden som ligger under Mexico Citys centrum.



Vi fortsatte sedan till min gamla hemstad Guanajuato. Denna underbart vackra stad gav oss några dagar med trevliga återseenden av mina vänner, god mat och alldeles för mycke affärer och turistande. Vi bodde fint hemma hos en gammal dam och ovanligt varmt för att vara i den kalla staden.



På bilderna: Guanajuatos universitetsbyggnad. Utsikt över en av stadens kyrkor. Rummet vi hyrde. Santos Café med underbar mat. Utsikt över staden.

Tiden gick fort och på fredagen hade vi bokat resan direkt till flygplatsen, närmare sju timmar tog resan för att sedan vänta några timmar innan planet lyfte. Efter elva timmar och faktiskt en massa sömn landade vi i Amsterdam. Vi var hungriga då flygbolagen tror att vegitarianer även är veganer som går på diet och bara vill ha lite frukt till frukost. Det mesta var dyrt men vi hittade god mat och drack en flygplansvinflaska till det ;). Efter fem timmars väntan flög vi till Arlanda för en natt på en soffa och lite Pressbyrå-mat innan tåget kunde ta oss till Ljusdal och hämtningen hem till Härliga Härjedalens vackra vinterlandskap. 


Puerto Escondido

Surfs up on Zicatela!

Nagra dagar i paradiset. Vi vill verkligen inte laemna detta underbara staelle. Vi trivs daer vi bor, haenger i haengmattorna, lagar god mat, traeffar trevliga maenniskor och njuter av fina vagor och haerlig staemning. Vad mer kan man onska sig av livet?

Haer kommer nagra bilder i ett forsok att formedla kaenslan aeven om de inte raettfaerdigar den till fullo...














Jag tar det lite lugnare nu for som ni ser pa bilden med den nackbrytande manovern sa aer detta ingen sport for nackskadade, men bodysurfning aer naestan lika roligt. Jag har lyckats staella mig upp 3 ganger medan Micke star och surfar mest hela tiden. Det aer dock grym traening och det kaenns i kroppen. Haerligt. Nu aer det matdags...





salina cruz

Efter kylan i San cristobal ville vi vaerma upp oss och for till playan. Pa vaestkusten valde vi ut Salina Cruz och har bott nan natt nu i ett sjukhusliknande hotell med fina kolonialvaeggar. Vi har besokt en strand soderut som hette Ventosa som var skitig och lugn inne i en bukt och en underbart rolig strand norrut som hette La salina. Oppet hav med stora vagor, lite kallt vatten men mycke hajar... (tror vi)

 

Pa bilden: Micke surfar i pipelinen.



Pa bilden: solnedgangen pa stranden.

San Cristobal

Vi nådde San Cristobal på kvällen och slogs av kylan. Vi hade åkt först på slingrande små vägar med den underbaraste utsikt ni kan tänka er över regnskogsbeklädda berg. Sen byttes utsikten eftersom till kargare barrskogar och det blev kallare och kallare i bussen. Resan tog lång tid pga många köer och blockader och vi kom fram hungriga och kalla. Vi tog in på ett dåligt hotell som saknade toaring och var skitigt och gav dåliga vibbar, tror det var hungern som gjorde att vi valde så dåligt. Men vi stannade bara en natt och bytte därefter upp oss i standard och ner oss i pris.

San Cristobal är förutom det konstanta duggandet och kylan en rätt trevlig och mysig storstad. Vi har hängt runt lite på de härliga kolonialgatorna och vi har besökt den lokala marknaden, köpt varma tröjor och tagit en tur med en lokal buss till en "by" (mer förort) som hette Chamula, dit åker de flesta med organiserade turer för 160 pesos och vallas som djur medan vi tog en "Bam" (lokal minibuss) för 20 pesos och gick och strosade som vi ville. Här möter man många ursprungskvinnor som säljer hantverk och man märker av Zapatist-rörelsens påverkan både i affärer och igår på festen som tog över staden med dansande ungdomar iklädda bland annat de typiska huvorna och gevären.



På bilden: Chamulas matmarknad, de håller på att plocka fram...

Oavsett om vi vill eller inte blir vi kvar här några dagar pga lektioner och datakrångel. Satsar nog på filmkväll i kylan. Sen känner vi att det drar mot strand och värme igen...


Palenque

Bussen tog oss alltså till Palenque där vi direkt kände att det var för stimmigt i staden (även om vi inte tyckte den var så turistig som vi hört). Vi hade fått tips om ett område nära ruinerna som skulle vara bättre och tog direkt en taxi dit. Vi fick för 250 pesos ett eget rum/halv stuga och njöt av djungelomgivningen, vrålapor om nätterna och god mat och bra musik. Om ni ska till Palenque, bo på Panchan.

Dagen efter hade jag lektion på ett närbeläget lyxhotell och sen for vi ut till ruinerna. En underbar plats med fina ruiner, dock tyckte vi att mycket verkade påverkat av spanjorerna till och med i konstruktionerna och när man varit i El mirador är det svårt att få den rätta känslan med en massa turister omkring en. Men det är helt klart en magisk plats och sevärd. Vi hade tunga regnmoln runtom oss som gjorde platsen mystisk och mytisk och när vi gick därifrån passerade vi några vackra vattenfall innan vattnet började falla från himmelen istället.



Det var lite synd för vi hade velat besöka de omtalade vattenfallen Agua Azul men vi fick lämna Palenque utan att ha badat i dessa. Det är verkligen ett spännande område Chiapas med mycke kampanda och en massa blockader och strejker som gör varje resa längre och intressantare. Värt att ha med i beräkningarna när man reser runt här.

Från Guatemala till Mexico

Vi tog på onsdagen kl 05.00 en buss mot Palenque. Resan började med en 20 pers buss som tog oss rätt smidigt och med bra reggaetoner över Guatemalas "motorväg" (snarare en grusväg) genom fattiga byar mot gränsen. Efter halva tiden nådde bi en flod som vi korsade i båtar (tog ca 20 min) och klev iland i Mexico, stämplade in oss och fortsatte på otroligt mycket bättre vägar in mot Palenque, Chiapas. Vi blev efter vägen stoppade av militären som sökte igenom bussen och vi fick betala en avgift för att åka på vägarna, annars njöt vi bara av trollstigsliknande kurvor med underbar utsikt.  Resan gick smidigt ända tills vi närmade oss staden då det utbrytit en lärarstrejk och massor blockerade motorvägen. Vi hade tur och fick bara vänta ca 20 min för att få passera medan andra fått stå i timmar. 

 
 

På bilderna: Stor väg i Guatemala. Utsikt längs vägen. Kvinna på vägen i Guatemala. Micke studerar militären som söker igenom vår plats. Flodbåtsvy.


(Jag hoppas det kommer fler inlägg men om inte så beror det på att min dator har börjat krångla och uppvisar vissa tekniska problem så fort jag ska göra något med bilderna... Hoppas verkligen det löser sig snart!)


El mirador



Vilket äventyr vi varit ute på! Såhär efter en dusch, lite mat och sömn längtar vi bara tillbaka till djungelns omlevande lugn, fräscha luft och alla djuren. Trots allt som hade kunnat ordnas så mycket bättre så är vi otroligt nöjda med resan. En underbar upplevelse som jag gärna skulle göra om (kanske om man packar själv och utan andra medresenärer t ex :)



På bilden: Fv. Cermonitempel. Micke framför ett oframgrävt tempel (som det myllrade av i djungeln där vi gick). Dödens tempel, en grav full med fladdermöss.

Här nedanför följer en dagbok från äventyret...


Dag 1

Vi skulle åka kl 5 men fick på natten innan meddelande att vi nu skulle ge oss av kl 6. Alla vi nu 6 personer som skulle åka stod färdiga vid resebyrån och väntade (vi, 3 israeliska tjejer, Michelle, Noa & Jael och en mexikan vid namn Zam). Efter packande, fixande och vattenpåfyllnad var klockan närmare halv 8 innan vi rullade ut från Sta. Elena i en öppen jeep, sittandes på väskor och med ägg i knät och en isande vind i håret. Efter 2,5 timme så kom vi fram till Carmelitas där promenaden skulle starta.

En lite galen liten guide mötte oss och insåg på en gång att organisatören börjat med att skicka för lite mat för att göda flera vandrande vegitarianer. Han fixade lite lök och annat och vi fick en tonfiskmacka med vitt bröd och lite sallad. Runt halv 12 vandrade vi iväg på en lerig djungelstig med, hör och häpna, gummistövlar på fötterna! Vi insåg att det inte skulle gå så lysande med 11 mil i djungel med stövlar men de utlovande ”vandringsbootsen” som man kunde hyra var alltså just dessa, och vi hade ju bara flip flop och tygskor att välja på så vi bet ihop och gick.



På bilden: Kaoset när vi kom till Carmelita, allt skulle packas och stövlarna i förgrunden. Promenadbilder som visar hur stigen såg ut. En bild när Zam kryper över en bäck på en stock.

Efter några timmar i lervälling med träd och lianer som vill hindra vår väg hade vi blivit blöta och hade många skavsår på våra fötter, vi avancerade långsamt och inte minst för att vår ”engelsktalande” guide (som inte pratade engelska) gick och pratade med en lite pårökt och väldigt långsam mexikan. Efter 10 timmar hade vi gått 2.6 mil och kom i mörkret fram till vårt första läger och dagens första måltid, pasta med tomatsås, lite te och sen i säng. Jag hade öppna sår på häl och lilltå så utan mat i magen grät jag en skvätt när jag nådde lägret men somnade nöjd till syrsornas sång.


Dag 2



På bilderna: Pigga och redo att gå/rida. Micke passar på att tvätta händerna. Jag lotsas över vattenhål och lera av Alex. Jag och Micke korsar en flod. En spindelapa som spanar på oss. Den vackra floden.

Kl 04.00 vaknade de galna israelerna och ville vandra iväg. Både vi och guiden visste dock att vi inte skulle kunna gå innan det blivit ljust. Efter lite frukost hade vi packat ihop lägret och kom iväg vid halv 7. Jag fick nu rida på en mulåsna och det kändes riktigt lyxigt även om man får kämpa lite även på ”hästen” när grenarna är lägre än man tror och gyttjan ibland når till magen på det stackars djuret. Micke kämpade på trots skavsår och lessnade när gruppen gick för långsamt så han bröt sig ur och gick före. Det är skönt att gå i sin egen takt när man ska gå så långt! Efter hela vägen såg vi en massa djur och hörde fler. Mexikanen hade nu ont i knäna och kom hela tiden långt efter. Detta ledde till att vi även denna dag fick vandra i mörkret och gjorde 2.9 mil på runt 13 timmar (borde ta 8). Utmattade men glada efter att ha hört både jaguar och puma fick vi tvätta av oss i en vattentunna och avnjuta en rotsakssoppa innan vi somnade till nattens ljud i tältet.


Dag 3




På bilderna: Flera kort på lillapan i lägret. Kvinnan som lagade mat åt oss och hennes kök. En kalkon och en pizote. Och såklart Mickes "lilla" skavsår.

Återigen var israelerna uppe tidigt för att se soluppgången över templen. Vi hade dock hört regnet så vi stannade kvar i tältet och mycket riktigt kunde man inte se nåt pga av de tunga molnen. På förmiddagen efter frukost och lite lek med en söt liten adopterad spindelapa, kalkoner och pizotes så gick vi äntligen upp till Danta templet. Hela området är en arkeologisk utgrävning som avstannat. Templet hittades 1965 av en amerikan som flög över området och såg kullar som inte borde vara där. Utgrävningarna har blottat välbevarade tempel, formationer och viktiga byggstenar för att förstå mayakulturen bättre.  Vi började med att gå upp på toppen av världen. Själva templet är 72 meter högt men med flera platåer innan blir utsikten över området otrolig. Vi såg till Tikal och bortom, skog bara skog och en massa tempel. Där hade vi kunnat stanna hela dagen och längre. Vi lyssnade till vrålapornas imponerande läten och såg dom klättra runt oss och kände det totala lugnet som platsen utstrålade.



På bilderna: Vi ensamma på toppen av templet. Utsikten från templet Danta (El mirador). Själva templet nerifrån och en vrålapa som vaktade trappan upp.

Vi blev tvungna att gå ner och äta lunch (första och enda lunchen på vandringen) och fortsatte sedan med att se resten av utgrävningen. Bland annat såg vi en stor vattenreservoar med mayahistoria inristad i sluttningen för att visa förhållandet mellan jorden och underjorden. Otroligt intressant och man hade behövt vara här många dagar till för att verkligen hinna med allt som finns att se här…

Solnedgången såg vi från Tigertemplet och somnade fulla av nya intryck och med en längtan tillbaka till templen.



 På bilderna: Vi på Jaguarklo-templet. Välbevarade Mayahistorier från vattenreservoaren. En stenmask och två fina tempel som halvt täcks av träd. 


Dag 4


På bilden: De tre skadade till häst. Djungelstigarna som palmerna vill täcka med sina blad.

På grund av Mickes stora skavsår så hyrde vi ännu en mulåsna och nu hade även mexikanen Zam tagit sitt ”förnuft” tillfånga och hyrt en mula, så vi blev 3 skadade till häst och 3 hurtiga till fots. Vi tog oss efter soluppgången nu snabbare tillbaka mot läger 1 och red genom leran och slingerträden. Det blev ett prov på riktig ridkonst ”offroad-riding” kan man säga och vi har försökt visa det på bilderna men det rättfärdigar inte hur oländigt det egentligen var.



På bilden: En stackars mulåsna som ramlat i lervattnet och inte tar sig upp själv. Lerstigen vi gick på...

Riktigt kul och spännande! Vi nådde lägret på utsatta 8 timmar och hann denna gång med att se ännu en solnedgång från templet Henequen i Tintal. Luften fylldes av färger och dagsländor och gjorde kvällen magisk.


Dag 5

Sista dagen på vår vandring. Israelerna stressade iväg redan kl 6 medan vi plockade ihop tälten. Vi hade precis fått reda på att resan vi köpt inte täckte en resa med egen bil tillbaka till Flores utan att vi skulle åka med den lokala bussen som skulle gå kl 12.30-13.00 och det ska ta 5 timmar att vandra dit för en van vandrare. Vi som hade hästar oroade oss inte så mycket. Vi åt en smörgås med lite sardiner och bönor (det enda som fanns kvar att äta då en åsna ramlat över äggen). Sen tog det oss ca 4 timmar att rida genom den snårigaste delen av vägen. Flera gånger slogs våra huvudbonader och nästan vi av hästarna då vi korsade träden som växte kors och tvärs över stigen. Men efter flera Indiana Jones-liknande manövrar så nådde vi ändå Carmelita helskinnade och hungriga. Israelerna kom vandrades nästan samtidigt, riktigt imponerande att de orkade, men de hade ju just gjort militärtjänsten och hade väl vanan inne.


På bilderna: Växtligheten på vägen.

Vi satte oss och tog en efterlängtad öl och väntade på lunchen.

Det blev dock ingen lunch för bussen kom och vi hoppade på, lyckligt ovetande om att det väntade oss en 5 timmars skumpande bussresa, utan annat att äta än chips och cola. Det blev en tröttsam resa tillbaka till Flores men vi nådde staden efter kl. 5 och skyndade oss till hotellet och vidare för att äta. Och gissa om det var gott med mat.



På bilderna: Vår fina buss och hela gruppen, Fv. Noa, Alex (guide), Jael, Michelle, Zam, Jag och Micke.


Ceiba


Flores



På bilderna: solnedgången över Lago Petenitza (tror jag sjön heter) och jag med Flores i bakgrunden.

Nu har vi då stannat några dagar i Flores, vi har hunnit med en hel del varv på denna lilla ö. Det finns inte så mycket att göra mer än att äta på restauranger eller promenera på kajen. Vi tog en vacker båttur på sjön en kväll och såg en vacker solnedgång. Riktigt mysigt!

Här nedanför ser ni lite vyer från stan. Det verkar vara en lyxigare turiststad med lite rikare invånare om man jämför med grannstaden Sta Elena. Det här området kallas Petén och här finns bland annat en fisk som heter Pez Blanco (den vita fisken) som bara finns här. Jag passade på att prova den på en restaurang här med potatis och vitlökssmör vilket kändes som att vara hemma hos mamma och äta någon blandning mellan sik och aborre, vilket är bland de bästa betyg man kan få.



Nu laddar vi för en promenad i djungeln på fem dagar så det kommer inte att uppdateras så mycket på ett tag :)

Guatemala


På bilderna: Gränsen, "Motorvägen" från gränsen mot Flores, Varningsskylt för jaguar, En nattvy från Flores innerstad.

Väl inne i Guatemala kände vi att det skulle bli bra och billigare. Vi fick inte åka till Tikal direkt den kvällen som vi tänkt eftersom vi behövde besöka en bankomat innan. En försäljare av resor och annat klev på bussen och hetsade oss och ville att vi skulle boka allt möjligt och var otrevlig så det slutade med att vi hoppade av och letade ett eget hotell (egentligen samma som han visat oss från början, men vi ville inte ge honom rätt att det var ett bra val). Vi sov en natt i ett rum med trasigt fönster och vinden som drog genom håret.

 Dagen efter åkte vi på samma biljett till Tikal och fixade en returbiljett för 40Q (42 sek/pers), vi kunde inte stanna vid ruinerna som vi tänkt då det visade sig kosta skjortan helt enkelt. Men efter att ha betalat in oss för 150Q så var det så underbart värt det. Vi vandrade runt i djungeln och såg dessa ruiner, magiska byggnader med en kännbar kraft av gammal kunskap. Här trivdes vi verkligen, till och med regnet var mysigt vilket bara ledde till att vi var alldeles ensamma där vi satt på en mur och tittade på lekandes apor och lyssnade till vad vi tror var en jaguar som jagade i skogen. Vrålaporna skrek i skogen runt oss och gav en spöklik stämning. Här hade vi kunnat stanna i dagar. Men tyvärr var vi tvungna att åka tillbaka till Flores då hungern kom smygande.


På bilderna: Vy från Tempel IV (65 meter hög men det känns högre med denna utsikt!), En tempelgrupp med mysig gräsmatta och sist lilla jag vid en stooor pyramid.

Flores är en turistig men mysig stad mitt i en sjö mellan santa Elena och saint Miguel. Vet inte varför men det känns rätt dyrt här även om det inte skiljer sig så mycket från Mexico. Saken är nog att vi hört att allt skulle vara mycket billigare här men lokalbefolkningen säger att Flores är en typisk stad och att allt blivit dyrare här de senaste åren. Vi betalar 100Q (mer eller mindre 100 sek) för ett rum, 100Q för en flaska vin och 50Q för en fiskburgare med strips. Nu är vi i valet och kvalet om resan ska gå tillbaka mot Mexico eller om vi ska åka söderöver innan vi återvänder.


Genom Belice


På bilderna: Belice; lagomt sunkigt men soft

Resan avgick som planerat med en full 20 personers buss med packningen på taket. Vi gruvade oss lite för bristen på utrymme men det visade sig vara helt ok och blev bättre när passagerarna började droppa av efter som. Värre var gränserna. Att man måste ta sina ryggsäckar och promenera genom migration är självklart och förväntat men det vi inte hade med i beräkningarna var att det först kostade 200 pesos (100 sek) att lämna Mexico, 250 sek att lämna Belice och runt 22 sek (20 Qutzales) för att få åka in i Guatemala. Det kan väl vara ok om man nu skulle ha Beliziska dollar och Guatemalas Quetzales redan när man står i tullen, men nu blev det dyra växlingskillar som fick hjälpa oss. Det blir även problem när man inte fått växla men ska stanna vid ett matskjul efter vägen och köpa mat…

Annars var Belice verkligen ett land som man skulle vilja besöka lite mer långvarigt än bara en genomresa. Det kändes som ett skönt litet land med trevliga människor, lite jamaica-känsla över Belice City med i huvudsak svarta människor och några Amish. Engelskan hade en skön kustdialekt och trots att det sägs vara en farlig stad så fick vi bara good vibes!

 


Chetumal

Till Chetumal kom vi med en kollektiv taxi för 25 pesos/pers (13kr) och det tog ca 20 min. Vi släpptes av i centrum och tog in på hotell Kantun-ha, ett litet mysigt stadshotell (250 pesos/natt), lämnade in tvätten hos en inneboende och gick för att luska ut färdvägen mot Tikal och för att se staden. Det slutade med att vi hade bokat en biljett för 450 pesos genom Belice och hela vägen till Tikal. Vi hade även sett Maya museet i staden, ätit lite god mat (vitlöksaioli var en höjdpunkt) och fått hoppa över sjöar när regnet vägrade sluta falla innan vi gick tillbaka till hotellet för att vila. Kl. 07.00 går resan mot Tikal. 


Bacalar


På bilderna: Vyerna runt vår palapa, palapan som vi hyrde och vårt sovrum i palapan.

Vårt första stopp efter Tulum blev alltså det omtalade Bacalar. Staden som har en sötvattenslagun i centrum med 7 nyanser av blått sägs det. Vi kom mitt i en skur och satte oss på en restaurang med stans hemskaste jukebox. Därifrån gick vi snabbt när regnet avtog och skaffade oss en fin ”palapa” (stuga av trästolpar med cementerade väggar), vi fick ett fint sovrum med allt man behöver och en toa med dusch för 300 pesos/natt (155kr) hos Casa Carolina. Där jobbade några förvirrade själar som nog var där mest för att slappa och mindre för att jobba. Men det var ett underbart paradisliknande ställe med skön stämning och kvällsdopp i sötvattnet. Vad mer kan man begära?

Vi gjorde en utflykt till Cenote Azul som visade sig vara precis så härlig som vi fått berättat för oss med djupt klarblått vatten och en bra fiskrestaurang bredvid. Vi nåddes återigen av regnet men njöt ändå av utflykten. Vi trodde vi kunde promenera till Cenoten (då någon gissat att det skulle ta 15 min) men efter ca 30 minuter liftade vi en bra bit med en trevlig filur. Sen tog vi taxi tillbaka hem igen.

Annars fanns inte mycket att se i Bacalar, det var en sömnig by med stängda restauranger (förutom kött-tacos) och ett litet fort. På morgonen när vi skulle lämna byn hittade vi en mysig veg-restaurang och kvällen innan hamnade vi på en trevlig fiskerestaurang som efter att ha serverat halvrå fisk till mig bjöd på ceviche, tequila och livemusik till bara oss, ja de gjorde verkligen allt för att få oss att ha en trevlig kväll. Så det finns några smultron gömda i detta lilla samhälle!


På bilderna: Cenote azuls klarblå vatten, en fin blomma och vårt privata liveband på El pejelagarto.


Dykning

Tjohoo, nu har jag äntligen fått dyka i Mexico. Jag kände att jag var tvungen att ta tag i det så igår (fredag) så åkte jag och en engelskman iväg och gjorde ett dyk i Casa Cenotes och ett i Dos Ojos. Casa cenote (cenoten där jag och Micke var och badade och jag har en blommig sarong på en bild under ett träd) är en del i det största undervattenssystemet i Yucatan-området med 180 km tunnlar under marken. Vi dök under mangrooveträd och besökte en begravningsplats för sköldpaddor. Här var det bräckt vatten vilket gjorde det "oljigt" på vissa ställen. Ljuset var blått genom öppningarna i taket och det var ett fint dyk! Sen fick vi lunch och åkte vidare till Dos Ojos som är det 3e största systemet med 65 km tunnlar. Där var det mer grottor och inte lika mycke fiskar som i Casa Cenote men här besökte vi en fladdermusgrotta och såg en massa härliga formationer längt ner under marken, här var det mörkare men det gjorde det bara spännande och ännu vackrare där solljuset nådde ner genom små källor och trädrötter. Jag har sett: barracudor, räkor, krabbor och en ål bland annat. Otroligt intressant och spännande att dyka runt under jorden i tunnlar som förut beboddes och användes som transportvägar av Maya-indianerna i området. Därför finns även en hel del människoskelett att skåda i vissa utav grottorna.

Förutom det har vi de senaste dagarna tagit det mycket lugnt, badat lite och jag har pluggat en hel del. Vädret har varit växlande och vi har inte haft med oss kameran när vi har varit ute. Nu laddar vi för Halloween och De dödas dag(ar) innan vi drar vidare senast måndag (tror vi) mot Chetumal. Det är lite svårt att slita sig från denna fina stad även om vi tröttnat på samma försäljare och vissa av restaurangerna, men vi kommer att sakna stranden och El Camello (fiskrestaurangen) och några ställen och människor till.


Måndag

Jaha, nu sitter vi och lyssnar på livemusik på Pepeneros mitt i Tulum med ett glas rödvin i handen. (inte när jag skriver men ni vet). Idag har vi tagit en tur till Playa del Carmen och har köpt jeanstyg som vi lämnat in till en skräddare här i Tulum. För 150 pesos (75 sek) ska han figursy jeans, får se vad det blir... Playa del Carmen var ett hemskt turisthål, en fin strand men stressande försäljare, dyr mat, bara dåliga vibbar och tung hetta. Vi var glada att få återvända till vår lugna "by".

Helgen har varit lugn. Efter en kväll på samma bar som vi sitter nu så skulle vi iväg och dyka i cenotes (sötvattenskällor) på fredagseftermiddagen men vi tog oss bara till öppningen på grottan med denna flummiga dykfantast då han upptäckte att han inte hade luft i tuberna. Detta gjorde att vi åkte tillsammans med honom till Akumals dykhotell och blev bjudna på öl i en strandbar i paradiset, tack vare hans dåliga koll/samvete. Han lovade oss skjuts tillbaka till Tulum "snart"... Klockan 23 var vi tillbaka efter en trevlig kväll ändå. 

Dagen efter skulle vi göra ett nytt försök och vi ringde som överrenskommet hela förmiddagen och efter lunch till samme engelskman (Rob), men ack... Jag har fortfarande inte dykt i Mexico :(.
Jag har gjort några tappra försök att skriva på tentorna och jag har blivit hjälpt av Rickard (orkan över Belize) som gett oss lite regn men det har väl gått sådär måste jag säga, tar nya tag imorgon...
Söndagen var en skön dag då vi hade ösregn hela dagen och njöt då av en filmdag i det nystädade rummet, med chips och dipp och varandras sällskap.

Nu är det dags för ett glas vin till och en applåd till bandet.

Tidigare inlägg
RSS 2.0